23 september 2026
Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av Kazuo Ishiguro i Begravd jätte. Jag läste Klara och solen för ett par år sedan och minns den som bra. Det är en tydlig scifi med en industri kring levande robotar som säljs för sällskap ungefär som husdjur för barn. De blir leksaker, ungefär som en tamagochi men med tankar och känslor. Klara är en av robotarna och det berättas ur hennes perspektiv vliket ytterligare säljer idén om dem som levande och med egenvärde. Mellan robotarna med även mellan robotar och samhället i övrigt finns något väldigt mänskligt.
Begravd jätte är istället en tydlig fantasy-roman med inslag av gamla britiska myter. Men Ishiguro har ändå det mänskliga som genomgående tema. Vi får följa Axl och Beatrice, ett äldre par vars livs berättas allt eftersom de minns det. Premissen är att de tidigt i boken ger sig ut på en vandring med målet att besöka sin son i en närliggande by. Hela förloppet tar ett par dagar men flera gånger hamnar de på avigvägar och får olika följeslagare. En sak som stör mig lite är att det ställs en massa frågor längs vägen, det uppstår nya mysterier, och även om flera besvaras så lämnas de flesta obesvarade. Kanske är det lite skickligt nästan, det är ju ofta svårt att veta vad som kan tas bort och vad som behöver vara kvar. Ishiguro har behållt så mycket som krävs för att beskriva det mänskliga. Om alla frågor krävde svar hade boken varit alldeles för lång. Men jag blir ändå nyfiken på de frågor som lämnades obesvarade.
Jag hade lite svårt att komma in i Begrav jätte, främst för att det var ganska långa kapitel men också för att jag började läsa utan förkunskaper. I början kändes det som att det skulle bli en demens-roman och jag var lite osugen på det just nu. Men efter två, tre kapitel hade boken helt vänt. Sen slutade den som den började väldigt lugnt, nästan i ett antiklimax. Det är ett tydligt men passande avslut där frågorna är fler än svaren. De svar vi får rundar av berättelsen som inledde boken, det är sidospåren som hänger i luften. Berättelsen om Beatrice och Axl avslutas och knyter tillbaka till det mänskliga. Om Klara och solen visar det mänskliga i en fiktiv framtid så hittar Ishiguro här det mänskliga i en fiktiv dåtid. Jag tror att det som gnager lite i mig är att sidospåren bitvis var mer spännande, jag hade velat ha de svaren också.